HENRIKSBORG | I slutet av 1700-talet fick Danvikens dårhus, som idag är ett gult bostadshus på Finnbodavägen inom bostadsrättsföreningen Henriksborg, besök frihetshjälpten och äventyraren Francisco de Miranda som kämpade för Ecuadors, Venezuelas och Columbiens självständighet.

I Danvikens hospitals uppgifter ingick även att ta hand om sinnessjuka. De fick dock bo och vårdas i ett skröpligt trähus. 1785 fick hospitalet via Stockholms stad en gåva på 5.000 riksdaler av Gustaf III. Med pengarna köpte man den gamla saltsjuderibyggnaden som ägdes av bland annat holländaren Abraham Vichenhaan, handelsmannen Mathias Radeke och irländaren Dennis O'Brien.

Förde dagbok

I boken ”400 år på Danviken” kan man läsa att det finns lite information om byggnadens tillstånd när den togs över av Danvikens hospital i slutet av 1700-talet. Den enda samtida notisen härstammar från Francisco de Mirandas dagbok under en vistelse i Stockholm 1787.

Han hade tillsammans med några vänner tagit en droska för att åka ut till dårhuset som man höll på att iordningställa. Han och vännerna klättrade upp på klipporna i närheten (Henriksdalsberget?) för att njuta av utsikten över strömmen, kajen och staden. ”Därefter besåg vi huset, som är byggt bekvämt och med omtanke för att kunna ta hand om denna olyckliga del av mänskligheten”, skriver han.

”Dårarna befinner sig för tillfället, efter vad man meddelade oss, i några tillfälliga, enklare hus i närheten och stor misär. F.n. Finns det 47 sinnessjuka. Då huset är färdigt kan man ta hand om 80”, fortsätter de Miranda. Totalt tillbringade de Miranda 6,5 månader i Skandinavien, där han även besökte Norge och Danmark.

Dog själv i misär

De Miranda (1750 – 1816) var son till en rik köpman från Kanarieöarna. Han anslöt sig den spanska kåren som ingick i franska armén som slogs för att USA skulle bli en självständig stat. Han fick då tanken att försöka befria de sydamerikanska kolonierna från det spanska väldet.

1806 utrustade han med hjälp av ett par amerikanska vänner en expedition som landsteg nära Carácas i dagens Venezuela. Där proklamerade han den ”Columbianska republiken”, som dock inte erkändes av andra stater. Han gjorde ett nytt försök 1810 i sällskap av Simon Bolivar. Nu blev han vicepresident för kongressen i den självskade republiken.

1812 tvingades han dock att kapitulera inför den spanska guvernören i Venezuela. 1816 avled han i ett inkvisitionsfängelse – alltså kanske i en misär som var större än på Danvikens dårhus.

Text Konstantin Cosmin Irina Källa ”400 år på Danviken” av Gustaf Näsström